Det kanske passar sig att skriva om en av Camilla Läckbergs böcker nu när hon är aktuell både på TV och i tidningar. Jag såg första avsnittet av hennes Fjällbackamorden på TV och det var ju inte mycket att skryta om. Det var bara så irriterande att polisfrun så enkelt kunde lägga sig i en pågående utredning. Nja, så går det nog inte till i verkligheten, men det tror jag inte att Camilla Läckberg bryr sig så mycket om.
Dagens bok är istället Fyrvaktaren som jag läste under förra året.
Handlingen utspelar sig som vanligt i Fjällbacka. Det är en ljus försommarnatt. En kvinna kastar sig in i sin bil, händerna på ratten är blodiga. Med sin lille son i baksätet flyr hon mot den enda trygga plats hon vet: ön Gråskär utanför Fjällbacka.
Ett par dygn senare mördas en man i sin lägenhet. Han var kommunens nyanställde ekonomichef, som efter många år återvänt till sin barndoms Fjällbacka. En skötsam och omtyckt person. Men när polisen i Tanumshede börjar kartlägga hans liv kommer de en rad hemligheter på spåren.
Det visar sig att mannen besökte Gråskär innan han dog. I folkmun kallas ön Gastholmen och har alltid omgärdats av mörka rykten. Det sägs att de döda aldrig lämnar den, och att de har något att berätta för de levande.
Läckberg är svag för mallen att hoppa mellan nutid och dåtid, och det är ju oftast ett grepp som fungerar bra, då man försöker väva samman två historier. Men här har själva
mordhistorien kommit lite i andra hand, ett av morden utreds ju över huvud taget inte ens.
Jag förstår inte riktigt hur Läckberg kunnat göra sig ett så pass stort namn. Trots hennes tjat om allt privat och personligt hos romanfigurerna, blir personporträtten oftast rätt platta. Erikas odrägliga duktighet och nyfikenhet börjar gå mig på nerverna. Det känns märkligt på att det är polisfrun istället för polisen som löser de flesta gåtorna. Dock var hon väl något mer tillbakadragen i denna bok, men då svävade historien ut i mer ockulta vinklingar istället. Somliga av karaktärerna är dessutom onödigt parodiska.
För att säga någonting positivt så är boken oerhört lättläst men det är ingen större prestation att ta sig igenom dem. Boken är mycket lättflyktig, och lämnar mig oberörd. Kanske skulle hon vinna på att släppa sina mallar och överraska oss för en gångs skull? Det här tycker jag utan tvekan är hennes sämsta bok – hittills.
För min del blir det nog ingen fler Läckberg-bok.
metasbokblogg 