71. Fyrväktaren

Jag skrev ju ett inlägg angående språket i den här boken bara för några dagar sedan och nu har jag läst klart boken. Ikväll ska vi träffas på bokhandeln och diskutera Fyrväktaren av Jeanette Winterson.

Det är en liten förunderlig historia om Silver som föddes ur slumpen. Hon är resultatet av ett kort möte mellan hennes mor och en tillfälligt strandad sjöman. Efter moderns död beslutar befolkningen i den lilla karga hamnstaden Salt i norra Skottland att hon ska bo hos den blinde fyrvaktaren Pew. Han berättar historier om längtan och rotlöshet. Han berättar om Babel Dark, den präst som på 1800-talet tog sin tillflykt till Salt för att kuva ljuset inom sig. Berättelserna blir en karta som Silver följer. Genom dem undersöker hon de mörka rum som finns i oss alla och de fyrar av ljus som vi ständigt strävar mot.

Jeanette Winterson har sagt att hennes berättelser ofta avviker från det förväntade och det satte verkligen ord på exakt vad jag tycker sker i Fyrväktaren. För efter ungefär halva boken förändras både händelseförlopp och stämning. Den magiska och poetiska stämning som finns i bokens första del förbyts i ett identitetssökande, och för mig oförståeligt kaos. Och jag hittar inte tillbaka sen.

Jag vet egentligen inte vad jag tycker om den. Jag älskade första delen och tyckte inte om andra.

Från början påminde den väldigt mycket om en film som jag och dottern sett massor av gånger. Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Det är en underbar, tragisk och excentrisk historia och jag såg den framför mig när jag började läsa Fyrväktaren och hoppades väl på att den skulle fortsätta så. Jag hade nog velat höra mer om Silvers och Pews relation i fyrens mörker och hur de ändå lyckades hitta en gemensam tillvaro tillsammans.